Operation i vuxen ålder - risker mm?
Hej, är ny här och har - som ni andra - en hel del saker jag skulle vilja ventilera med er.
Kort bakgrund; jag fick skolios i 10-års-åldern och korsettbehandlades i ca 4 år tills läkarna bedömde att jag växt klart och att kröken var stabil. Detta visade sig vara fel då jag själv känt på senare år att den vuxit. Efter mycket tjat lyckades jag få komma till Huddinge där min känsla verifierades -kröken är nu ca 54 Cobbgrader och växer ännu.
Parallellt med detta fick jag två stora diskbråck i ländryggen och det visade sig att två diskar var helt förstörda. Efter lång tid av sjukgymnastik (som inte hjälpte ett dugg) fick jag till slut tid för fusion av de två trasiga diskarna hos Sthlm Spine Center som är ryggexperter på allt utom skolios. Försökte då få till stånd ett samarbete mellan dem och Huddinge så att man skulle kunna göra en enda operation för att dels stoppa skoliosprogressen, dels göra ländryggsfusionen. Det visade sig vara helt omöjligt så jag blev opererad i ländryggen i okt-13. Konvalescensen har varit lång och svår och jag är ännu långt ifrån smärtfri och behöver fortfarande stark smärtlindring. Oddsen för att operationen skulle göra mig smärtfri var inte jättebra men jag valde ändå att ta chansen. Det är bara att inse att jag får leva med det onda.
Jag är nu planerad för skoliosoperation efter sommaren i endast den del av kröken som är värst för att bevara lite rörlighet i mitten av ryggen. Det jag undrar är följande:
1) Finns här någon mer än jag som gjort två fusioner på helt olika nivåer i ryggen? Erfarenheter kring detta?
2) Ni som opererats i "mogen" ålder - jag är 42 - hur har det gått? Har matats med skräckhistorier om hur svår, riskabel och oerhört plågsamt det är att göra en skoliosoperation i vuxen ålder så jag är naturligtvis väldigt nervös. MEN jag vet samtidigt att jag måste göra detta, annars kommer kröken att växa vidare och till slut ta död på mig - ena lungan har redan krympt pga trycket från kröken och detta blir ju bara värre om inget görs. Har ni några tips hur man bäst förbereder sig mm? Och hur klarar man vardagen postop? Behövs ngn form av hemtjänst/hemvård den första tiden? Eller finns det något rehabcenter man kan få komma till för att återhämta sig innan det är dags att axla familjeansvaret igen?
Tusen tack till er som förhoppningsvis orkat läsa allt detta, och ännu mer tack om någon orkar svara!//Annica
Hej Annica!
Jag opererades förra året som 47 åring, T4-L2. Det är nu åtta månader sedan och jag har jobbat heltid i några månader. Jag äter inte smärtstillande regelmässigt, några Alvedon ibland när jag inte har möjlighet att vila. Så… ja, det har gått bra.
Jag jämför mig inte med de yngre här på forumet vars rehabilitering generellt har gått snabbare. Dessutom bestämde jag mig för att ta det lugnt under det första året, så jag har inte utmanat inte mig själv så mycket. Men - jag var på Kanarieresa efter 10-11 veckor t ex och gjorde en lång bilresa vid samma tid. Det gick bra.
Det var roligt att du skrev, för det gjorde att jag läste min egen blogg från den första tiden! En månad efter operationen kunde jag gå 30-minuterspromenader! Det hade jag inte trott innan operationen. Första månaden var förstås jobbig, sedan blev det bättre (framför allt blev jag piggare när jag hade slutat med morfin). Så någon slags hjälp den första månaden behöver du nog (jag hade ju min man).
Du kan gärna läsa lite i bloggen, men jag varnar dig att det blev en hel del negativt och om de problem jag upplevde. Men egentligen gick det ju bra!
Lycka till!
ryggrader.blogspot.se
Hej, Jag har opererats i vuxen ålder (37år), inte två nivåer utan 12 kotor. Vill du maila mig och fråga saker så gör det, lättare än att skriva allt här. Min adress är lillhoffa@hotmail.com Anna
Hej Annica och ni andra! Jag blev så glad när jag hittade det här forumet, det får mig att känna mig lite mindre ensam och jag hoppas jag kan få svar på en del frågor. Jag känner att jag måste skriva av mig så här är min historia:
Jag är 33 år nu. Skoliosen upptäcktes i 14-årsåldern och sista röntgen gjordes när jag var 16, då var kurvan 25 respektive 24 grader. De ansåg att det inte skulle bli värre eftersom jag växt färdigt. Behövde aldrig använda korsett. Sedan har jag varit relativt smärtfri och förträngt skoliosen även om jag lidit psykiskt av den sneda ryggen. De senaste åren, efter att ha fött två barn och burit på dem, har jag känt mig snedare och får ont om jag inte styrketränar. När jag skriver att jag känner mig snedare menar jag att det är omöjligt för kroppen att hitta en rak hållning, ena axeln tippar fram, allt är obalans. Tjatade till mig remiss till röntgen via Vårdcentralen och det visade sig att skoliosen nu är 43 och 38 grader! Jag blev förtvivlad att det ökat så mycket och är förstås rädd att det ska bli värre och att smärtan bara ska öka. Läser om operation och undrar om det kan vara något för mig. Eller om jag är för gammal… Jag har fått en remiss till ortopeden i Uppsala och väntar på att bli kallad dit.
Lillhoffa, jag tar mig friheten att maila dig för jag vore tacksam att få ta del av din berättelse. Jag undrar så hur det skulle vara att opereras, om jag bara skulle dra på mig mer problem eller om livet skulle bli bättre…
Tack till er som orkar läsa och tack för att ni finns.
/Hanna
Hej Hanna, Maila mig gärna om du vill fråga saker, min historia är ganska lik din och min skolios förvärrades efter mina graviditeter. Jag opererade mig för 18 månader sen i Uppsala. Lillhoffa@hotmail.com Anna