Personliga berättelser

Dansa efter operation

2013-11-23 12:57 #0 av: missbeccson

Hej!

Jag ville bara berätta att när jag var 13 år gick jag i dansklass och hade precis avslutat 7 års gymnastikträning för att satsa på dansen istället då jag fick beskedet att jag skulle opereras för skolios. Jag grät floder för vad skulle jag göra nu istället? vem var jag utan träningen och konsten? dessutom i kombination med allt annat man går igenom som tonåring..

Jag räknade högtider och månader då dödsångest kom in i bilden. Även om det inte är det farligaste ingreppet kan ju alltid en operation gå fel tänkte jag och började tänka tankar som "är det här min sista april?" eller "kommer jag sitta i rullstol näst jul?". Väldigt negativa tankar som bara skapar mer oro och som jag på äldre år lärt mig mycket om är fruktansvärt onödiga. Så försök tänka positiva tankar om ni väntar på operation för det vinner ni på!

Dagen innan operationen skulle ske i maj tog vi sista röntgenplåtarna och läkarna frågade mig om jag ville prova att bara operera övre delen istället för hela som det tidigare var sagt. Då skulle jag få ha kvar svanken och mer rörlighet men det fanns risk för att ryggraden inte skulle kompensera upp och bli rak så jag skulle behöva genomgå allt igen plus en mängd smärta. Men jag ville ta chansen för en del av mig trodde på hoppet om att det kunde ju faktiskt fungera.

2 veckor på sjukhus efter ingreppet med många biverkningar av morfin som medfölje drastisk förlorad vikt, konstant illamående, minnesluckor, kräkningar och dessutom hade inte bedövningen tagit i snittet som smärtan kunde jag aldrig förberett mig på.. Sommaren var liggandes men sakta men säkert började jag läka både fysiskt och psykiskt. Jag lärde mig på nytt att gå, från få steg till runt huset och sedan ner till koisken för att köpa glass.

När skolan började var det så gott som bra bortsett från lite smärtor ibland och en försiktighet i rörelse. Så jag såg på när mina klasskamrater dansade och föröskte vara glad för deras skulle och lärde mig uppskatta andra saker som att läsa böcker.

När jag 6 månader efter operationen fick beskedet om att ryggen är läkt och kroppen gjorde som vi önskade (rätade upp sig själv efter att jag bara opererade kota t7-t12, dvs i bröstkotorna). Jag mötte upp mina bästa vänner och sprang mina första steg i korridoren och grät av lycka. Jag är hel!

"Du får pröva dig fram vad du kan göra, titanplattorna är starkare än skelettet så det går inte sönder men i vissa rörelser kanske du känner att det tar stopp2, sa läkaren.

Jag var jättestel och fick börja stretcha från grunden igen och rehabiliteringsträning för att stärka de sönderskurna musklerna. Men jag kom tillbaka till dansalen och började experimentera med vad jag fortfarande kunde göra.

Jag tänkte att en även om jag inte kunde bli den bästa dansaren i världen kunde jag i alla fall dansa lite... för min skull, för att jag blir lycklig av det. Började acceptera min nya kropp och var tacksam för all jag fortfarande kunde göra.

Efter 6 år av uppbyggning av styrka och smidighet så kändes det inte omöjligt med en danskarriär i alla fall. Även om jag inte har samma förutsättningar som andra i branschen hade mitt kämpande gett resultat i att jag var väldigt stark psykiskt och minst sagt envis. Det var inte svårt att jobba för något man ville samt att jag hade en stor medvetenhet om min kropp samt lärt mig lyssna efter behov och inte pressa den utanför sina gränser.

Nu 10 år senare, går jag på den högsta utbildningen inom dans i Oslo för att bli professionell dansare och pedagog. Innan dess har jag dansat på heltid i både Köpenhamn och Kristinehamn och utvecklats enormt.

Nästan.. INGENTING ÄR OMÖJLIGT! Jag har så mycket annat än den böjligaste ryggen som en dansare behöver ha och det överglänser. Alla har vi olika styrkor och mina kanske ligger mer i explosivitet, höga hopp, höga smidiga sparkar, piruetter, utstrålning, kreativa förmågan att skapa eller drivet att undervisa. Bara för att jag har skruvar i ryggen KAN och SKA jag jobba med dans!

Jag vill inspirera andra och att alla som vill trots handikapp eller psykiska åkommor ska kunna få dansa för alla kan vi göra något. Vi måste bara lära oss vad vi som individer kan komma med :)

Så tro på er själva och era drömmar!!!

 

AV Rebecca Holm

rebeccahelenaholm@hotmail.com

 

 

 

Anmäl
2013-11-23 12:59 #1 av: missbeccson

Bjuder på en till dansbild på mig!

Anmäl
2013-11-23 13:24 #2 av: Kristina_N

Wow! Vilken underbar historia! I början när man läser så fattar man inte hur bra slutet blir. Jag blir väldigt berörd av det du skriver. Min son har skolios och vi har vetat om detta i ett år nu. Han är 13 år och vi är båda positiva till operation för att vi tror att det kommer att göra hans liv bättre på sikt.

I måndags var vi hos ortopeden och graderna ligger nu på 48,4 i bröstryggen och 49,5 grader i ländryggen. En remiss har gått till MAS för operation och vi väntar på utlåtande ifrån dom. Antingen om dom vill avvakta mer eller om det blir kö till operation.

Din berättelse stärker mej som förälder! Tack för att du delade med dej av den och jag önskar dej ett stort lycka till med din dans!



Anmäl
2013-11-26 16:25 #3 av: Lexlex

Bra sagt! Precis som jag tycker o tänker ;)

ps.fina bilder

Anmäl
2013-12-17 07:13 #4 av: sandrasoederlund

Jättefin historia!!!

Mitt allt var gymnastiken, det var alltid min självklara del och min självklara passion. Jag önskar att det vara möjligt för mig att fortsätta med den också, men det är liksom inte möjligt. Jag nöjer mig med att kunna stå på händerna idag!

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.