Jag heter Jennifer och jag har haft problem med ryggen över halva mitt liv. När jag var 6 år upptäckte skolläkaren att jag hade en lite krök på ryggen. Han skickade mig till ortopedimottagningeni Skövde där dom beslutade att skicka mig till Sahlgrenska eftersom kröken blev allt större och större. Men det dröjde. När jag var 11,5 år fick jag korsett. Men eftersom min krök satt så högt upp vilket gjorde att korsetten inte hjälpte där. Men korsetten hjälpte däremot bättre på min krök i ländryggen . Efter att ha haft korsetten 23 timmar om dygnet i 2 år beslöt min läkare att korsetten inte skulle kunna ge mig något mer. 2008 när jag var 16 år opererade jag mig för första gången för att få bort min 45 gradiga krök. Jag är opererad från T3 till 2:a ländryggskotan. Jag gjorde detta, jag mådde förjävla dåligt. Jag kunde inte andas och knappt röra någonting. En vecka efter operationen blev min läkare lite orolig så det blev akut röntgen men det visade inget. Efter totalt 13 dagar fick jag äntligen åka hem. Allt var så ovant. Folk tyckte jag var annorlunda för att jag hade opererat ryggen. Men vad skulle jag göra? Jag hade ju inget val. Jag var på mina återbesök som vanligt men det blev aldrig riktigt bra. Jag fick ondare och ondare. När det hade gått 2 år fick jag nog. Jag fick TJATA mig att få komma till Sahlgrenska för jag hade så jävla ont. Jag kom dit, tog min röntgen bild - men det visade ju självklart ingenting. Vi avvaktade och efter ett halv åt till hade det bara blivit värre. Då bestämdes det att dom skulle operera mig ändå. Det kunde vara en inflammation som inte syndes. Jag fick operations tid i december. Samma morgon, 07:00 knackar det på dörren. Det är min läkare som kommer och berättar att han hade kollat på röntgenbilden som dom hade tagit dagen innan. Då hade en skruv lossnat, en skruv hade böjt sig och det högra staget var av på mitten. Antagligen har jag gått med det flera månader men det inte hade glidigt isär förrens långt efteråt. Det jag mest blev irriterad över var att ingen trodde på mig. Ringer man dit så får man alltid höra "men Jennifer, det är många som ringer och har ont. Vi kan inte ta in folk för minsta lilla". Hur i helvete kan man säga någonting sånt?! Dom lovade att man kunde ringa och få hjälp om vad det än handlar om. Så om det är någon som hört samma sak, ring ring ring!!! Fortsätt ringa bara !! Den operationen var nästan som den första. Men jag fick åka hem redan efter 1 vecka. På något sätt trodde jag inte den andra operationen skulle vara lika jobbig men det var den. Det gjorde lika ont som första. Men nu visste jag hur jag skulle hantera smärtan även om den var fruktansvärd. Nu har det gått nästan 2 år sen andra operationen. Jag har nu lika ont som innan andra operationen. Jag fick ännu en gång ringa och tjata till mig ett möte med min läkare. Innan fick jag själv ta mig till både vårdcentral, skaffa medicin och ta röntgen. Men jag fick en tid i Göteborg väldigt snabbt. Träffade min läkare i 15 minuter och nu är det bestämt att jag ska operera bort stagen och allt dom satt in i ryggen. Så i början av nästa år ska det bli av. Efter att ha varit sjukskriven i över 6 månader, att ha mitt jobb på mig som vill att jag ska säga upp mig, att ha försäkringskassan emot sig och få höra att deras bedömningsläkare säga att jag är för frisk för att få ersättning. Det sårar en och tar så jävla mycket på psyket. Jag är ändå 7% invalid i ryggen och jag måste få ordning på detta så jag kan börja mitt liv någon gång och inte behöva leva på luft. För i dagens samhälle klarar vi oss inte utan pengar. Jag har en helt fantastisk familj och en underbar sambo som stöttar mig till 120% men det hjälper inte ju inte mig att kunna leva utan pengar. Så mitt hopp är att jag ska vara helt frisk och ha ett jobb och tjäna pengar redan nästa höst. Det är har tagit så mycket kraft av mitt liv och jag vill bara känna känslan av att inte behöva gå runt och vara orolig för att ryggen ska stoppa mig i olika situationer. Detta är min berättelse i väldigt kort format. Och självklart har alla sina olika upplevelser. Men på något sätt har det ju hindrat alla och gett oss ett handikapp i livet. Men jag lever iallafall med många nära och köra runt omkring mig och utan dom hade jag klarar mig! Är det någon som har opererat bort alla stag, skruvar och krokar? Jag har frågat och eftersom det är så ovanligt att man gör det finns det ingen statistik på det.. /Jennifer